hm!
Det är så jäkla typiskt. Så jääävla typiskt.
Man hittar inte någon så man slutar leta.
Någon hittar en men det finns inget där.
Man reser iväg i hopp om att få slappna av
och bara ta allt som det kommer. Det är
då det händer, när man minst anar det.
Man fattar inte vad som hänt förrän man
är hemma och då är det för sent, då
förstår man att man aldrig mer kommer
få träffa den människan igen. Hur surt det
än känns. Helt galet, helt beng. Men det är
vid sådana här tillfällen jag tar till mitt
motto: Gråt inte för att det är över, le
för att det hände. Visst det gör jag ju. Något
annat går väl inte. Men samtidigt har jag
annat att fokusera på. Saker att ta i första hand.
känns bara så tråkigt, men jag kommer över det
det vet jag att jag för iaf.
ciao!
